Ängelmamman

Min mamma är så stark
det säger alla...
Men i ensamhet om natten
Jag sett Hennes tårar falla.
Under sömnlösa nätter
kommer Jag tassande på tå
Hon vet att Jag är där
för att hjälpa Henne förstå

Lika ändlösa som strandens vågor
och Hennes smärta
Jag vakar över Min starka mamma
som alltid bär Mig i sitt hjärta

Hon bär ett leende
ett leende som Hon tror döljer
Men genom himlens dörr
ser Jag tårarna som följer

Min mamma försöker hantera döden,
för att hålla Mig kvar
Och alla som känner Henne
vet att det är den enda möjlighet Hon har

När Jag vakar över Min starka mamma
Genom himlens öppna dörr
försöker Jag förklara att änglar skyddar Mig nu
som Hon gjort förr

Men Jag vet att det inte hjälper
eller lättar bördorna Hon bär
Har Du möjlighet
gör ett besök och visa att Du håller Henne kär

Vad Hon än säger
Hur Hon än mår
Min starka mamma har ett Hjärta fullt av sår

You took my love

Give me a smile, give me a sign

Give me a reason to live fore a while

You took my heart you took my love

You took the loveliest person above

Take me to here, take me there

Take me to haven and shoe me where

Show me the reason, show me the way

Show me where she now lay

Away whit my sorrow, away whit my pain

Away whit the sadness you left in my lain

(av H. M. P )

Glädjen är kort

Att få ett barn är inget man kan ta förgivet.

En enda dag kan förändra hela livet.

Allt är så bra och glädjen är stor

När ett litet liv inuti en bor

Väntan är lång

Det är som man levde i en sång

Men glädjen blev så kort

När min lilla dotter fördes bort
 
(av H. M. P)

Här kommer lite upprepningen och sen de tre sorligaste dagarna i mitt liv. Ni får gärna komme med frågor om ni vill det. Jag tycker det är skönt att prata om händelserna!! det är för mig ett sätt att bearbeta min sorg!!

På förlossningen ger de mig en spruta med brikanyl på vägen in har jag börjat känna av verkarna. ligger i med CTG-kurva i kanske 40 min utan verkar är öppen 2cm och CV är utplånad. igen är det fullt på neo och de planerar att flytta mig. efter 40 min kommer verkarna igen. de kollar mig och jag är öppen 3 cm och har utbuktande fosterhinna. De hinner inte flytta mig till Norrköping och planerar ta hål på vattnet för att sätta skalp. När jag flyttar över till förlossnings säng går vattnet. sen går det fort.. klockan är vid detta laget 15:31 och 20:00 kommer liten ut.. på 6 min och tre krystverkar. Utan komplikationer föder jag fram mitt barn. Jag hör ett litet pip och frågar vad det är för kön. Inget svar!

Barnläkarna kommer springandes och de lämnar över bebisen till dem som springer iväg. Min lilla älskling andas inte. Jag fråga igen vad det var för kön. Hon sa då att hon inte han se, det gick så fort. Jag visste att de skulle springa iväg med henne eftersom hon var tidigt född, men det jag sedan fick veta var jag helt oförberedd på. Jag sprak så de började sy mig. 20:20 kommer en barnläkare in. BM har då hunnit sy ett stygn. Barnläkaren säger att mitt barn har missbildningar och att de inte kan se om det är en tjej eller en kille. Jag får panik, tar till lustgasen och lyckas tuppa av. 

Två timmar senare står jag i duschen och tänker, okej. Mitt barn har missbildningar, men det går att fixa. Några operationer och så men barnet lever i alla fall. 



Jag får åka upp till Neo och träffa barnet som då ligger i Respirator. Jag anar inga andra fel och får lägga mig för att sova. den natten somna jag vid tre tiden och vaknade vid sex. Jag går in till mitt barn och hoppas på nyheter. De säger då att de ska göra ultraljud på han (läkarna säger han till mitt barn då de måste registrerar barnet som något när det föds) eftersom det oftast finns inre fel när könsorganen inte finns. De sa att en läkare skulle komma in och prata med mig senare. Trodde inte häller då att det var några större fel på mitt barn. 



Vid två tiden den 26 mars kommer läkaren in för att prata med oss. Han säger att de inte kunde hitta några njurar eller urinblåsa på barnet och utan njurar kan man inte leva! Jag gråter villt i kanske två min sen tar jag ett djupt andetag och allt bara försvann. Nu måste jag fixa. Mitt barn ska döpas. Hela dagen springer jag runt på sjukhuset. ringer folk och ser till att mitt barn får så bra dop som möjligt. Vi bestämmer att barnet ska heta Robin eftersom det kan vara både tjej och killnamn. Och sedan måste det vara ett andranamn, så vi tar Leslie efter min pappa som även det är tjej och killnamn.



Jag går inte in till barnet en enda gång, jag vet inte varför jag inte går dit, men det kanske känns för verkligt. till kvällen frågar jag vart min syster är och får höra att hon sitter själv inne hos Robin. Jag går in till dem och sätter mig en bitt ifrån. Jag frågar då min syster varför hon sitter själv här inne. då svarar hon "Jag vill inte att Robin ska vara ensam" då kommer tårarna. o gud tänker jag. jag har övergett mitt barn. då sitter jag kvar hos Robin en lång stund. runt 24:00 tiden har vi dop och efteråt kallas vi in på ett rum för att tala med Robins läkare igen..



Klockan är nu kanske 1 på natten och de säger att de hittat en massa som kanske kan vara en urinblåsa! jag kan inte tro mina öron och jag blir nästan arg. Jag hade hela dagen ställt in mig på att Robin skulle dö och nu säger de att det finns en chans att Robin överlever. Har Robin en urinblåsa så kan de sätta henne på dialys i tre år och sedan transplantera njurar till henne.



Den 27 mars får jag för första gången hålla i min lilla Robin. I tre timmar sitter jag i stolen med henne och sover. Natten har vart lång och jag är trött. och jag känner mig så trygg med Robin i min famn. På eftermiddagen kallas vi åter igen in i ett rum för att prata med barnläkare. Nu har de gjort nytt ultraljud och det de trodde var en urinblåsa var bara en oidetiferbar massa utan funktion som var fylld av systror. Så återigen finns det inget hopp för Robin.



Den 28 mars säger de att hade Robin vart normal så hade de vid det här laget prövat att ta bort respiratorn då de tror hon kan andas själv. De frågar då samtidigt om vi vill att de ska sätta tillbaka den om det går illa eller om vi då vill att hon ska få gå. Vi väljer att inte försöka rädda henne. Hon kommer ändå att dö så varför dra ut på plågan för henne. Vid två tiden är det sagt att vi ska ta ut slangen men det blir fördröjt.



Klockan 4 ligger hon i min famn när det tar ur slangen och hon försöker andas. Hon blir bara blåare och blåare då hon ligger där och tar sina 1 andetag i min ungefär. Jag får då panik och ber dem ta henne. läkaren lägger då handen på min axel och säger nä Robin behöver ha det lugnt nu. Jag slappnar av och tänker jag ska klara det för Robin. två och en halv timme sitter jag där med min lilla bebis och se henne kippa efter luft. Jag får nog och frågar hur lång tid de kommer att ta. läkaren säger att det kan ta minuter, timmar eller dagar. Jag säger att jag inte orkar mer och lämnar över Robin till sin pappa när jag springer ut för att ta lite luft.



Hela tiden när jag är ute säger jag till min syster, "hoppas det är över när jag kommer in" känns taskigt att tänka så, men att se sitt barn kämpa för livet är det värsta som finns.



När jag kommer upp igen lever fortfarande Robin. klockan är nu nästan 7.. Vi ska nu få ett eget rum med Robin. Så de lägger över Robin i min famn igen hon drar då sitt sista andetag och medan vi bortåt i hallen stannar hjärtat. Jag sätter mig i en stol i rummet och säger till läkaren nu är Robin borta. De lyssna på henne och bekräftar mina misstankar.



Robin väntade på mig innan hon tog sitt sista andetag...



den 31mars Ringer läkaren mig. nu har de fått svar på kromosom testet. det har räknat alla kromosomer och Robin saknade inga. två köns kromosomer talar även om att Robin var en tjej..